hamdulillah

Det var bara 15 minuter kvar innan Isha bönen. Han gjorde snabbt tvagning och utförde Maghrib bönen. Medan han gjorde Tasbih, mindes han åter sin gammelmor och blev generad över hur han hade bett. Hans gammelmor bad med en sådan lugn och frid. Han började göra Dua [åkallelse] och gick ner för att göra sajdah [nedfallning] och stannade så ett tag. Han hade varit på jobbet hela dagen och var väldigt trött.

Han vaknade plötsligt till ljudet av buller och skrik. Han svettades rikligt, såg sig omkring och det var väldigt trångt. Varje riktning han tittade i fylldes med folk. Några stod fixerade och tittade runt, andra sprang åt alla håll och några stod på knä med huvudet i händerna i väntar. Ren rädsla och ängslan fyllde honom när han insåg var han var. Hans hjärta var på väg att brista. Det var Domedagen.

Då han var vid liv hade han hört många saker om utfrågningen på Domedagen, men det verkade så länge sedan. Kan detta vara något som hans sinne påhittat? Nej, väntan och rädslan var så stor att han inte kunde ha föreställt sig det. Utfrågningen pågick fortfarande. Han började röra på sig hektiskt från människor till människor att frågade om hans namn hade kallats. Ingen kunde svara honom. Plötsligt ropades hans namn upp och publiken delades i två och gjorde en passage för honom. Två änglar tog hans armar och ledde honom framåt. Han gick med ovetande ögon genom folkmassan. Änglarna förde honom till centrum och lämnade honom där. Hans huvud böjde sig ner och hela hans liv passerar framför hans ögon som en film. Han öppnade ögonen, men såg bara en annan värld.

Folket hjälpte andra, han såg sin far springa från en föreläsning till en annan, spenderade sin förmögenhet för islam. Hans mor bjöd in gäster till sitt hus och ett bord höll på att iordningsställas medan den andra höll på att städas upp. Han förklarade sig; "Jag var också alltid på denna väg. Jag hjälpte andra, spred Allahs ord, utförde min bön och fastade under månaden Ramadan. Oavsett vad Allah beordrat oss att göra, så gjorde jag det. Det Han beordrade oss att inte göra, höll jag mig borta från.'' Han började gråta och tänkte på hur mycket han älskade Allah.

Han visste att vad han än hade gjort i livet så skulle det vara mindre än vad Allah förtjänade och hans enda beskyddare var Allah. Han svettades som aldrig förr och skakade i hela kroppen. Hans ögon fixerades på skalan och i väntan på det slutgiltiga beslutet.

Äntligen var beslutet fattat. De två änglar med pappersarken i händerna vände sig till publiken. Benen kändes som om de skulle kollapsa. Han slöt ögonen när de började läsa upp namnen på de personer som skulle komma in Helvetet. Hans namn lästes först! Han föll på knä och skrek att det inte skulle kunna vara, "Hur kunde jag hamna i Helvetet? Jag tjänade andra hela mitt liv, spred Allahs ord till andra.'' Hans började se suddigt och han skakade av svett. De två änglar tog honom i armarna. Medan hans fötter släpades gick de igenom folkmassan och fram mot Helvetets flammande lågor.

Han skrek och undrade om det fanns någon person som skulle hjälpa honom. Han skrek av alla de goda gärningar han hade gjort, hur han hade hjälpt sin far, hans fasta, bönerna, den nobla Koranen som han läste, han frågade om ingen av dem skulle hjälpa honom. Helvetets änglar fortsatte att dra honom, de hade kommit närmare helvetet och han såg tillbaka och det var hans sista vädjan.

Hade inte Profeten sagt; "Hur ren skulle en person vara som badar i en flod fem gånger om dagen, så att utföra bönen fem gånger om dagen rengör någon av dessa synder?''

Han började skrika; "Mina böner? Mina böner? Mina böner?''

De två änglarna stannade inte, de kom till kanten av djupet av Helvetet. Lågorna från branden brände hans ansikte. Han såg tillbaka en sista gång, men hans ögon var torra av hopp och han hade ingenting kvar i honom. En av änglarna knuffade honom i. Han befann sig i luften och föll mot lågorna. Han hade just fallit fem eller sex meter då en hand grep honom i armen och drog honom tillbaka.

Han lyfte upp sitt huvud och såg en gammal man med långt vitt skägg. Han torkade bort lite damm från sig själv och frågade honom: Vem är du? "Den gamle mannen svarade: ''Jag är dina böner.'' ''Varför är du så sen! Jag var nästan i Elden! Du räddade mig i sista stund innan jag föll i. " Den gamle mannen log och skakade på huvudet; "Du har alltid utfört mig i sista minuten, har du glömt?''

I samma ögonblick blinkade han och lyfte huvudet från sajdah. Han var svettig och lyssnade till rösterna som kom utifrån. Han hörde Adhan [böneutrop] för Salat-ul Isha. Han reste sig upp snabbt och gick för att utföra Wudhu [tvagning].